Blev utbrända men kom igen – så gjorde de

Utbrändhet är den vanligaste orsaken till att bli sjukskriven. Men hur blir man frisk? Möt två kvinnor som berättar om vägen till tillbaka till jobbet.

Den tunga dubbeldörren i glas in till Korskyrkan i Umeå, där Sara Tjernström arbetar, slår igen.

Hon går med tunga steg bort till kontoret. Denna morgon har hon kämpat hårt för att alls orka stiga upp. Huvudet är tungt som bly. Att sjukskriva sig från jobbet, som hon lever och brinner för, faller henne inte in. Men i dag är dagen då det tar stopp.

Sara Tjernström bara står där på tröskeln in till kontoret. Fötterna är som fastvuxna i golvet. Blicken fäster inte. Då kommer chefen fram till henne och säger: ”Sara, du måste gå hem och vila. Stäng av telefonen. Jag tar över dina uppgifter”.

Vanligaste orsaken att bli sjuk

– Det var med en blandning av lättnad och skam jag gjorde som han sa. Någon såg mig, och det var så skönt. Samtidigt kände jag det då som att jag misslyckats, minns Sara Tjernström, som tar emot i ett ljust, avskalat rum på sin nya arbetsplats.

I dag jobbar hon igen, men vägen hit har inte varit spikrak.

Sara Tjernström älskar att vara pedagog.

Den vanligaste sjukskrivningsorsaken är numera stressrelaterad psykisk ohälsa, enligt Försäkringskassan. Majoriteten upplever att jobbet bidragit till att de blivit sjuka. Den som blir sjuk i stressrelaterad psykisk ohälsa får ofta diagnosen utmattningssyndrom. Och det var det som hände Sara Tjernström.

Efter att ha varit sjukskriven, först på deltid och sedan på heltid i sammanlagt tio månader, inser hon att hon inte kan gå tillbaka till det ansträngande arbetet som ungdomspastor i Kors­kyrkan. En yrkesroll där gränsen mellan arbete och fritid, kall och lönearbete, flyter samman.

”Som är förlora sitt jag”

– Det var en stor sorg för mig. Det var min kallelse. Det var som att jag förlorade en del av mitt jag, säger hon och nu syns en tår i ögon­vrån.

Sara Tjernström blir uppsagd från Korskyrkan. Det går inte att placera om till en ny tjänst på en sådan liten arbetsplats. Därefter går hon en utbildning i museologi på universitetet. Den leder till ett sommarjobb på Gammlia, Västerbottens friluftsmuseum, men inte mer än så.

Någonstans där börjar det vända. Under sommaren då hon och familjen besöker stugan i Åbo kommer förmågan att skratta tillbaka. Efter att ha varit bortdomnad och avtrubbad inför alla intryck, sitter hon där hon på förstukvisten i solskenet och känner plötsligt hur skrattet bubblar fram.

→  Forskaren som vigt karriären åt utmattningssyndrom

När hon under hösten får tips av en vän att söka jobb som pedagog på folkhögskola tänker hon: ”Varför inte?” och slänger in en ansökan.

I dag är hon lärare och kommunikatör på Umeå folkhögskola. Hon undervisar i engelska och kommunikation/kultur och jobbar halvtid här.

– Jag har förstått att jag passar att vara pedagog. Att möta människor, skapa relationer och stötta andra i deras lärande är min grej. Jag älskar mitt arbete, säger hon med ett försiktigt leende.

Så sätter hon tydliga gränser

Utmattningen har ebbat ut lite, men den kroniska värken i kroppen – som är den diagnos hon har – finns alltid där.

Det här är Sara Tjernströms nya arbetsplats.

Den har hon lärt sig hantera genom att planera in återhämtning efter ansträngande aktiviteter och genom att vara tydlig med sina gränser. Till exempel deltar hon inte på friluftsdagar eller på mässor, som med alla intryck och tid utomhus blir alltför ansträngande.

Självklart har Sara Tjernström grubblat över varför hon blev sjuk. Det hon kommit fram till är att hög arbetsbelastning i kombination med ett arbete där gränsen mellan arbete och fritid suddas inte är för henne. Men det finns fler orsaker.

→  Lär dig säga nej på ett bra sätt

– Jag har generellt ångestsyndrom, GAD. För mig visar det sig genom att jag ofta känner att jag är lite sämre, lite mindre värd än andra. Och därför måste jag prestera mer för att kompensera, förklarar hon.

På senare år har hon lärt sig känna igen GAD-tankarna och punktera dem.
– De tankarna säger att andra egentligen inte vill vara min vän. Att de är med mig för att vara snälla. Och att jag måste vara extra duktig om de ska fortsätta vilja vara med mig. Men jag har fått erfara att det inte stämmer. Och att jag inte kan läsa andras tankar, konstaterar hon.​

Overkligt bli sjukskriven

Yvette Forssmark sitter uppflugen på en brits inne på ett rum på Nacka sjukhus utanför Stockholm. Hon har just varit med om en bil­olycka, men verkar mirakulöst nog ha klarat sig utan skador.

Läkaren vill kolla blodtrycket för säkerhets skull. Manschetten klämmer riktigt hårt om armen och räkneverket stannar på en hisnande siffra.

– Blodtrycket var skyhögt. Efteråt har jag förstått att jag kunde ha dött. Men det hade inget med krocken att göra, berättar hon i ett konferensrum i Nacka stadshus.

Yvette Forssmark blev utbränd men är nu tillbaka på jobbet. Mycket tack vara bra stöd från arbetsgivaren.

Yvette Forssmark är servicetekniker och jobbar på kundserviceenheten i Nacka kommun. Där hjälper hon anställda med it- och telefonrelaterade problem. Hon trivs med jobbet, kollegerna och chefen.

Men hon upplevde då, för två år sedan när hon var med om bilolyckan, att arbetsbelastningen var hög. Hon har också ett fackligt uppdrag som tar tid i anspråk.

Samtidigt inträffar en rad tunga händelser i privatlivet som drabbar medlemmar i Yvette Forssmarks stora familj. Sjukdomar och olyckor avlöser varandra i ett rasande tempo. Att vara klippan som andra lutar sig mot blir till slut för mycket. Hon sjukskrivs på heltid i två månader för bland annat utmattningssyndrom.

– Det kändes overkligt att jag skulle vara borta från jobbet i hela två månader. Jag tänkte: ”Vad bra, då kommer jag hinna städa ur förrådet och göra en massa annat sådant som jag inte hunnit med”. Vad fel jag hade, säger hon och fnissar åt minnet.

Fällde många tårar

Under tiden som följde gick luften ur Yvette Forssmark. Hon slutade vara ständigt speedad och ha saker på gång hela tiden. I stället blev det mycket tårar.
– Jag var väldigt känslig. Ofta satt jag och grät för mig själv. Tårarna bara rann och ville inte sluta.

Sjukskrivningen förlängdes och sammantaget var hon helt borta från jobbet i knappt ett halvt år.

Yvette Forssmark är tacksam över stödet från sina kolleger.

I dag jobbar Yvette Forssmark 75 procent. Hon och de elva kollegerna sitter i ett rum strax bakom kunddisken. Alla har headset på sig och pratar med folk som ringer in. Ett lågt surrande av röster hörs som då och då avbryts av skratt och småprat arbetskamraterna emellan.

– Att det fungerar för mig att jobba 75 procent beror på att jag har en jättebra chef och stöttande kolleger. Jag får också ovärderlig hjälp av mitt fackliga ombud, säger hon.

Det är arbetsgivaren som har ansvaret för att rehabilitera den som blivit sjuk av stress. Arbetsgivaren kan till exempel erbjuda anpassade arbetsuppgifter och arbetstider eller ge stöd att ta kontakt med företagshälsovården.

En resa till helvetet

Allt det här har Nacka kommun gjort i Yvette Forssmarks fall. Via företagshälsovården har hon fått en rad psykologsamtal, där hon lärt sig mer om att hantera stress. Även den vanliga sjukvården har varit till stor hjälp.

– Jag har haft en helvetes resa. Jag ställdes inför ett ultimatum: Vill jag leva eller dö? Om jag vill leva måste jag förändra mitt beteende och förhållningssätt.

Helt frisk är Yvette Forssmark långt ifrån, men hon ser ljust på framtiden.

– Målet är att gå upp på hundra procent framöver. Om jag ska orka det måste jag också vara lojal mot mig själv. Det har jag lärt mig.