”Jag är präst och trans – men här är det en icke-fråga”

Charlie Sjögren prästvigdes med kvinnligt personnummer men lever i dag öppet som transman. I Alfta får han äntligen leva det liv han längtat efter: en grå vardagslunk.

Inget verkar ovanligt här i Alfta kyrka. Kantorn värmer upp genom att luftspela över orgeltangenterna, ljusen tänds och prästen drar på sig sin vita kåpa. Snart är det dags för dagens andra begravning.

Men den som är uppmärksam kan se små tecken. Uppe på kyrkläktaren ligger två svarta påsar men något färgglatt inuti. Och vad har egentligen prästen för tatuering på ringfingret?

– Det är en transsymbol, säger Charlie Sjögren och gör sig redo att välkomna den första begravningsbesökaren.

Charlie Sjögren har flera tatueringar. Transgendersymbolen på fingret och på benet sjuans spårvagn, som han ofta åkte under åren i Göteborgs stift.

Flytten från storstan

Drygt 2 000 personer kallar Alfta i Hälsingland för hemma. ”Ska du verkligen flytta dit? Till landsbygden, där folk kanske är inskränkta och fördömande.”

Den reaktionen fick Charlie Sjögren när han för ett år sedan berättade för vännerna i Göteborg att han hade fått jobb i Alfta-Ovanåkers församling.

– Det finns en nidbild att storstaden är så öppen och fri. Men det är bara i Göteborg som jag har råkat illa ut som präst och trans. I Alfta har jag aldrig varit med om något personligt påhopp. Det finns en öppenhet. Här är det en icke-fråga att jag är trans, säger Charlie Sjögren.

Månadens happening

En gång i månaden öppnas de två svarta påsarna i Alfta kyrka, och ut över orgelläktaren flödar två enorma flaggor i regnbågens färger. Regnbågsmässan lockar uppåt 50 besökare och är en gudstjänst med särskilt fokus på hbtqi+-personer.

När Regnbågsmässan annonseras på Facebook kan det dyka upp kommentarer om att Gud skapade två kön och att det står i Bibeln att sex hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna.

–Vi får en del hatkommentarer om att vi inte läser Bibeln på rätt sätt. Men ingen har sagt något till mig face to face.

→ Transpersoner kränks på jobbet – får frågor om kroppen

I Alfta kyrka finns en vit stola med regnbåge, som symboliserar mångfald.

Påfyllning av testosteron

Kanske snackas det på byn om att en av prästerna är trans. Möjligen ryktas det att han var tredje månad besöker vårdcentralen för att få en spruta testosteron. Det vet Charlie Sjögren inget om, och det verkar heller inte bekymra honom.

Jag är transperson, men det är sällan relevant i mitt yrke.

Han vet inte ens om alla församlingens drygt 50 anställda känner till det. För ju längre tiden går – det är elva år sedan han påbörjade sin transition – desto mer har de typiskt kvinnliga dragen suddats ut. Och han har aldrig klingat i någon kyrkkaffekopp, harklat sig och berättat för kollegerna.

– När jag kommer in i ett rum ser man en vit man i prästkrage. Jag är transperson, men det är sällan relevant i mitt yrke. Det är oviktigt under en begravning, när jag skriver en policy eller har ett sorgesamtal. Men frågar någon så berättar jag, säger han.

En gång i veckan är kyrkans gratisbutik öppen. Diakoniassistenten Viveca Lindgren (till höger) och diakonen Agneta Liljemark ansvarar för verksamheten.

Tog tid att förstå

Vägen till att Charlie Sjögren som 28-åring började ta testosteron är guppig.

– För vissa är det som att trycka på en lampknapp, man vet redan som liten. För mig var det mer som en långsam soluppgång. Det tog tid för mig att förstå att jag är man.

Svårast var det kanske under perioden som icke-binär, när omgivningen antingen i förvirring eller av elakhet sa fel namn eller pronomen.

– Det var sista terminen under utbildningen till präst som jag bytte förnamn och pronomen till hen. Men det kändes som det inte räckte, jag mådde ändå inte bra. Det var en lyckans dag när jag fick diagnosen könsidentitetsstörning. Då öppnades porten till hormoner och operation.

Syrligare svar

Nuförtiden får Charlie Sjögren färre dumma frågor.

När skäggväxten ännu var gles fick han många frågor. Vad hette du tidigare i förnamn? Ursäkta, vilka operationer har du gjort? I början berättade han, men efter ett tag blev svaren syrligare.

– Jag har utvecklat en radar och känner om frågan är välvillig eller inte. Om någon frågar försiktigt är jag mer tillmötesgående. Men vissa är ute efter att provocera.

– Ibland har jag svarat ”om du tar av dig byxorna först så kan jag ta mig mina sen” för att de ska förstå dumheten i sina frågor.

Backad av chefer

Under sina år som anställd i Svenska kyrkan har Charlie Sjögren aldrig blivit trakasserad av kolleger.

– Innanför kontorsväggarna har ingen varit dum. När det hänt så har det varit församlingsmedlemmar. Då har jag alltid haft chefer som har backat mig, säger han.

Vid en minnesstund efter en begravning kom en av besökarna fram till Charlie Sjögren och frågade vad han tyckte om samkönade vigslar och kvinnliga präster.

– Jag blev så upprörd! Han hade tänkt att jag skulle hålla med honom. Jag berättade inte att jag är trans och prästvigdes med kvinnligt personnummer, men argumenterade emot. Det tar mer skruv om jag som man säger ifrån.

I Alfta kyrka händer det mycket och rekordmånga ungdomar vill konfirmera sig.

Ny teologi kring trans

Svenska kyrkan arbetar just nu för att skapa en mer inkluderande miljö för transpersoner. Det gör man genom att utveckla en teologi kring könsidentitet och könsuttryck. Charlie Sjögren har bjudits in för att hjälpa till att formulera den nya teologin.

– Jag är otroligt tacksam över att jag tillhör en kyrka som tar mig och mina transsyskon på allvar. Det finns en lyhördhet och öppenhet. Jag känner mig trygg med att det kommer att bli bra.

Det fanns inte i min föreställningsvärld att en sån som jag skulle kunna bli kyrkoherde.

På senare tid har Charlie Sjögrens självförtroende växt. På en transkonferens för unga mötte han en amerikansk biskop som är transperson.

– Jag blev berörd av att någon som representerade mig kunde få bära den lila skjortan som bara biskopar får ha. Det vidgade min syn.

”Glaskupan är borta”

Nu har han börjat läsa på kyrkoherdeutbildningen i Uppsala parallellt med prästjobbet. Efter det kommer han kunna söka chefstjänster i Svenska kyrkan.

– Det fanns inte i min föreställningsvärld att en sån som jag skulle kunna bli kyrkoherde. När jag mötte biskopen var det som ett glastak som sprängdes – eller kanske snarare en glaskupa som jag hade satt på mig själv som lyftes bort.

Som kyrkoherde tror han att han kommer ha nytta av alla erfarenheter av att leva i rollerna som kvinna, icke-binär, man och transperson.

– Jag ser saker ur olika vinklar. Det är en rikedom.

Längtan efter lunken

Det skymmer utanför Alfta kyrka och snart ska Charlie Sjögren ta emot 54 färska konfirmander. Alla ska få varsin goodiebag, med en mysig kudde, en bibel och ett armband i regnbågens färger. Någon kväll ska de lyxa till det och åka till Max för att äta hamburgare.

Han tänker inte komma ut inför konfirmanderna. Får de reda på att han är trans så gör det inget.

– De får gärna fråga. Men helst vill jag vara en i mängden, inte behandlas annorlunda. Min största längtan har alltid varit att ha en vanlig, halvgrå vardagslunk. Jag börjar närma mig det.