Marcel sa aldrig nej. Fick stroke – och räddades av kollegerna

Han kände sig konstig och log lite snett. Åren av stress fick ett brutalt slut för Marcel Ehrhardt Gueffroy. Men stroken i personalrummet blev också starten för något annat.

Han rullar fram genom vintermörkret. Gasar på längs sjön Viken, svänger höger vid kyrkan, vidare mot Mariestad.

Fyramilafärden flyter på. I hjärnan går det desto trögare. Det är hinder i ett av kärlen, plack blockerar vägen och blodet har svårt att ta sig fram.

Marcel Ehrhardt Gueffroy lider av syrebrist. Därför kommer han inte minnas att han parkerar bilen vid Maria Nova, där han arbetar som arbetshandledare för personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Drog ett jättelass

I personalrummet träffar han på sina kolleger Eva-Lott Evertsson och Mats Evertsson, som också är arbetshandledare. De har jobbat tillsammans många år och känner varandra väl.

– Du var dig själv och pratade som vanligt. Men du verkade trött. Det hade varit en påfrestande arbetsmiljö och som facklig ordförande drog du ett jättelass. Du var väldigt sliten – det var vi allihop, berättar Eva-Lott Evertsson och sätter sig bredvid Marcel Ehrhardt Gueffroy inne i Maria Novas lokaler.

→ 13 tecken på att du riskerar bli utbränd

Benen vek sig

När kollegerna märkte hur fruktansvärt trött han var erbjöd de sig att skjutsa hem honom. På väg mot bilen greppade han plötsligt Eva-Lott Evertssons arm och sa: ”Jag känner mig så konstig”.

– Dina ben vek sig och du knäade där ute på gården. Jag såg på ditt ansiktsuttryck att något inte stämde.

– Jag får gåshud nu när du berättar, säger Marcel Ehrhardt Gueffroy. Jag tänker på vilken tur jag har haft och vad som hade kunnat hända.

Somnade – minns inget mer

Det har snart gått två år sedan den där morgonen då han fick stroke.

– Jag gick och la mig klockan tio på söndag kväll. Sedan är det blankt. Tills jag vaknar ensam i ett vitt, sterilt sjukrum, säger han.

Minnesluckan fylls ut av Eva-Lott Evertssons berättelse. Idag tackar hon sin lyckliga stjärna för att de inte hann köra hem Marcel Ehrhardt Gueffroy till hans ensliga hus i skogen.

För hur hade han klarat stroken om han varit ensam där hemma?

Eva-Lott Evertsson visar hur hon testade om Marcel Ehrhardt Gueffroy var svagare i ena delen av sin kropp. Det kunde vara ett tecken på stroke.

Fixade alla tester – utom ett

Vilka kontroller hon skulle göra kom som en ryggmärgsreflex. Hon är undersköterska i botten och Mats Evertsson är utbildad livräddare.

Hon korsade sina händer med Marcel Ehrhardt Gueffroys och bad honom att trycka så hårt han kunde. Han var lika stark i båda. Att pricka sin näsa med pekfingret fixade han också.

Men leendet var inte hans vanliga. Var det inte lite snett?

– Du såg konstig ut och jag sa till Mats: ”Ring ambulans!”

Efter tjugo minuter kom den. Sjukvårdarna gjorde tester, men symptomen var diffusa. Han svarade rätt på alla kontrollfrågor: Kunde rabbla sitt personnummer och sin adress och gjorde inget förvirrat intryck.

– Vi sa: ”Det är något som inte stämmer, ta med honom.” Hade vi inte känt varandra så väl hade det varit lätt att missa att något var fel, säger Eva-Lott Evertsson.

 

Lam i halva kroppen

Ambulansen skjutsar honom till akuten på Skövde sjukhus. Ännu har ingen insett att det är en stroke som är på gång.

Här, ensam i akutrummet, händer något i Marcel Ehrhardt Gueffroys hjärnvindlingar. Medvetandet går från ”av” till ”på” och han minns plötsligt själv.

– Jag vaknar. Sedan börjar jag gråta, för jag känner att vänster sida är förlamad.

Han trycker på larmknappen. Nu går det fort, för när någon får en stroke är varje minut viktig – nervcellerna i hjärnan skadas i ett rasande tempo. Först magnetröntgen, sedan rejäla mängder blodförtunnande medel.

– Läkaren sa att jag hade tur. Blodkärlet i huvudet var inte helt tätt, men det var på väg att bli det.

Var sjätte under 65

Varje år får 25 000 personer stroke i Sverige, en person var 20:e minut. De flesta är väldigt gamla, men var sjätte är under 65 år.

Vid en stroke stoppas plötsligt blodet i hjärnan, eller så brister ett blodkärl. Då får hjärnan inte tillräckligt med syre och utan snabb behandling kan man få permanenta skador – som förlamning, svårigheter att prata eller hjärnskador. I värsta fall kan man dö.

Marcel Ehrhardt Gueffroy kvalar inte in på några av listan med riskfaktorer för att få stroke – förutom en.

– Jag dricker inte, jag röker inte, jag rör på mig och har inte högt blodtryck. Läkaren konstaterade att stroken berodde på långtidsstress.

Stort engagemang

Han beskriver sig själv som en person som gärna vill hjälpa andra, har svårt att säga nej och som brinner för fackliga frågor.

Tidigare arbetade han tre dagar i veckan i den så kallade utegruppen, där deltagarna lagar saker på uppdrag av kommunen.

Resterande tid var det tänkt att han skulle jobba fackligt, men ofta svällde engagemanget över och flöt in i det ordinarie arbetet.

Under årens lopp har Eva-Lott Evertsson sett otaliga varningssignaler.

– Du var här, men du var inte mentalt närvarande. Du hade svårt att fokusera och prioritera. Det blev väldigt hattigt för deltagarna som har behov av struktur: ”Gör det här, nej förresten, gör det här…”. Ju tuffare det fackliga ärendet var, desto värre blev det, säger hon.

Marcel Ehrhardt Gueffroy är arbetshandledare och stöttar deltagare som lagar saker. Nu är det han själv som måste lagas.

”Barkar åt fanders”

Redan innan stroken hade Eva-Lott Evertsson och Mats Evertsson ett samtal med honom. De sa: Du är superstressad. Det funkar inte. Du mår inte bra.

– Men du hade svårt att ta till dig det då. Vi kände att det här barkar åt fanders, säger hon.

– Min självinsikt var noll. Efter samtalet blev det bättre i en period. Sedan hände något som engagerade mig och då var det glömt.

Det blev tre dagar på sjukhus efter stroken – Marcel Ehrhardt Gueffroy blev snabbt bättre och när han åkte hem behövdes varken rullatorn eller kryckorna som han övat och övat och övat med på avdelningen.

Tre månaders sjukskrivning – i ett hus med tre kilometer till närmsta granne och tillfälligt fråntagen rätten att köra bil – blev en utmaning.

– Jag gick 2,5 mil per dag med hunden, säger han.

Måste börja bromsa 

Det är svårt att ändra sin person, att efter 56 år som superengagerad ja-sägare lära sig att lyfta foten från gaspedalen.

Arbetsgivaren har gett honom bättre förutsättningar att lyckas. Idag arbetar Marcel Ehrhardt Gueffroy fyra dagar i veckan med fackliga frågor och endast på fredagar är han i snickerigruppen. Han har heller inte längre rollen som huvudskyddsombud.

Marcel Ehrhardt Gueffroy

Men han beskriver det som en svår process, där han tar två steg fram och ett steg bak.

– Ibland hamnar jag där igen. Kollegerna ser direkt på mig om jag är stressad.

Efter stroken har Eva-Lott Evertsson känt sig tvungen att ha ytterligare samtal.

– Vi har varit brutalt ärliga, med omtanke om dig och om verksamheten. Du måste tänka dig för. Annars kommer du att krascha igen.

→ Så kom de tillbaka efter utbrändheten

När Marcel Ehrhardt Gueffroy var som mest stressad fanns hans vattenflaskor överallt i lokalerna. "Du hade minst tio, eftersom du glömde dem. Idag har du bara en" säger Eva-Lott Evertsson.

Stänger dörren till jobbet

Även Marcel Ehrhardt Gueffroys chef har haft samtal med honom.

– Min chef ser också riskerna. Hon har sagt att om det brinner under fötterna och vi har för mycket att göra måste vi kontakta henne. Hon hjälper mig att hjälpa mig själv, säger han.

Nu har Marcel Ehrhardt Gueffroy dragit en stenhård gräns till sitt privatliv. Mobilen slås av när han går från jobbet och han sätter sig inte längre i soffan och läser om arbetsrätt på helgerna.

– Stänger jag dörren till jobbet så är den stängd.

De fyra milen hem till huset i Sätra tar fyrtio minuter. Ibland fladdrar oron i bröstet när han sätter sig bakom ratten. Tänk om det händer igen?

Antagligen inte. Om han fortsätter följa det han kallar sin nya levnadsregel:

”Ett vänligt nej blir ett kortvarigt obehag – men ger livstid.”